L’Estartit och den milda vinden

Öarna som avtecknar sig
över ett så klart hav.
Vinden rör ditt hår
utan att det känns märkligt.

Båtar som gungar långsamt,
sand utan brådska.
Din röst låter annorlunda
när intensiteten sjunker.

Inte all kärlek behöver
högvatten.

L’Estartit och den milda vinden,
din hand som söker min.
Det finns ingen brådska denna eftermiddag,
bara ljus som sträcker ut sig.
Om kärleken andas långsamt
som havet vid solnedgången,
L’Estartit och den milda vinden…
lär mig att älska.

Vi går utan mål
längs stranden utan att tala.
Tystnaden är inte obekväm,
den låter oss flyta.

Inga stora löften
och ingen rädsla att förlora.
Bara den lugna pulsen
att lära sig att vara.

Lugnet är inte avstånd,
det är djup.

L’Estartit och den milda vinden,
huden som rör vid salt.
Jag behöver inga eldstormar
för att känna att det är på riktigt.
Om kärleken inte skriker
men förstår att stanna kvar,
L’Estartit och den milda vinden…
bjuder in mig att lita på.

Det fanns dagar då kärleken
var svindel och spänning.
Där bruset förvirrade
min egen intuition.
Men här blåser vinden
utan att förstöra det som finns.
Den knuffar inte, den drar inte,
den låter en bara andas.

Om jag kan se på dig
utan rädsla för att havet ska förändras,
då är detta något annat,
det är något som vill bestå.
Jag behöver inte att du lovar mig
det du inte kan veta.
Jag vill ha denna lätta bris
som aldrig slutar återvända.
Och om världen snurrar snabbt
och tiden vill springa,
ska jag minnas denna milda vind
som det rätta sättet att älska.

L’Estartit och den milda vinden,
kvällen börjar falla.
Din famn trycker inte för hårt,
men den förstår att hålla om.
Om kärleken liknar
denna blå horisont,
L’Estartit och den milda vinden…
leder mig till dig.

Vinden drar förbi.
Vi fortsätter