Under akvedukten i Segovia

Skuggorna föll vid solnedgången,
staden sänkte volymen.
Och din hand fann min
precis där allt förblir.

Vi sade ingenting, det behövdes inte,
luften förstod åt oss båda.
Det finns platser som lär själen
hur man uttalar ”för alltid”.

Under akvedukten i Segovia,
såg jag på dig utan att tänka på slutet.
Om kärleken består i två tusen år,
så kommer vår att veta hur man består.

De orangea ljusen tändes,
himlen lärde sig att falla.
Och mellan valv som aldrig brister,
lovade vi utan att lova.

Vi vandrade under varje valv
som om de vore hjärtslag av sten.
Ditt skratt ekade i luften
och kom tillbaka långsammare, mer som vårt.

Historien passerade ovanför,
imperier, tystnader, farväl.
Och vi, så små,
som trodde på det eviga, vi båda.

Vi talade inte om rädsla eller tvivel,
eller om allt som kan förändras.
Om något står kvar så länge,
är det för att det lärde sig att vänta.

Under akvedukten i Segovia,
slutade världen att springa.
Om dessa stenar fortfarande håller ihop,
varför skulle inte vi göra det?

Eftermiddagen målade i orange
våra steg vid skymningen.
Och jag visste, när jag såg i dina ögon,
att det som är vårt vill födas på nytt.

Jag vet inte vad morgondagen bär med sig
eller hur många gånger vi kommer att falla,
men det finns kärlekar som byggs
som denna himmel byggdes.

Utan cement,
utan löften,
bara tyngd, balans och tro.
Som du och jag, som vandrar
utan att veta hur mycket det kommer att göra ont.

Under akvedukten i Segovia,
valde jag dig igen utan att tänka.
Om tiden respekterar stenen,
kommer den också att veta att respektera
det som föds.

När man ser utan rädsla,
förblir ljusen tända,
natten lär sig att falla.
Och mellan valv som besegrat århundraden,
lär sig vår kärlek att vara.

Och om allt en dag rör sig,
om livet vill pröva oss,
ska jag minnas de där stenarna…
och börja vandra igen.